Ytlig, subjektiv kritik mot vänstern del 2

Förra gången det brakade mot vänstern var det de utomparlamentariska/autonoma (min egen hemvist) som fick smaka på kritik från ultrahåll. Idag blir det partivänstern, vilken precis i dagarna ställer upp på den ena stolliga manifestationen efter den andra. Det handlar naturligtvis om alltifrån Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, Sveriges Kommunistiska Parti till trotskisterna i Arbetarmakt och Rättvisepartiet. Socialistiska Partiet något undantaget då de brukar tänka till lite innan de ställer upp på vad som helst. Mot SP finns det annan kritik att rikta.

Det jag retar mig på är hur urskiljningslöst leninister, marxist-leninister och trotskister plötsligt kan få för sig att stödja reaktionära nationalstater, prästerskap, kvinnofientliga och borgerliga klasslagar så fort de ligger söder om Europas nedre gräns. Man ställer upp i manifestationer med grupper som inte drar sig för att registrera, fängsla, tortera och även skjuta kommunister och revolutionära arbetare i sina hemländer. En stor del av Sveriges flyktingar flydde från de grupperingar och regimer de här partierna nu samarbetar med och stödjer, jag känner flera av dem. Man går med i demonstrationståg med osmakliga paroller som t.ex "länge leve Libanon" och liknande.

Är Libanon ett föredöme för arbetarklassens organisering och framgång? Råder det öppenhet, organiserings och strejkrätt för arbetarna där? Svaret är naturligtvis nej. Hade Sverige varit under attack av en stark militärmakt likt Israel hade jag undanbett mig att 5000 libaneser skulle tåga till slagorden "Länge leve Sverige!" Speciellt i dessa tider då polisen nyligen attackerade en arbetarblockad i Malmö. Det var ett övergrepp från staten Sveriges sida på arbetarklassen här och då ska alltid klasskampens politik föras fram i första hand. Den enda hållbara parollen vad gäller den aggressiva vargstaten Israels bombningar av civila är: "Länge leve arbetarklassens kamp i Libanon!"

Leninisternas undanflykt i de här frågorna om kamp mot imperialismen är alltid desamma. "Man kan inte ställa klass mot klass mitt under brinnande krig" (eller inbördeskrig som i fallet Ryssland och Kronstadt 1921) Det håller helt enkelt inte, det är en mycket märklig syn på klasskampens historia och på proletariatets kamp i stort. Det hela handlar om att marxist-leninisterna och trotskisterna fostrar politiker som ska skolas i att ta över borgerliga stater och reformera dem. Jag är inte utopist och är långt ifrån övertygad om att det klasslösa samhället skapas i en handvändning utan övergångstadier, marxistleninister och trotskister har däremot alltid analyserat in sig i ett hörn av antiimperialistiskt mumbojumbo för att slippa konfronteras med den verklighet som revolutionära, partilösa arbetare har slavat under. Det kan aldrig vara fel att vilja ha allt på en gång utan att vänta på politbyråns och byråkraternas allmosor, i synnerhet inte om de är valda på tveksam grund. Nu är det snart val och jag ska försöka hålla mig ifrån att rösta på något av dessa arbetarfrånvända partier, möjligen med undantag för något personkryss.